Historian om Bertils honung

Historien om Bertils honung

Historien om Bertils Honung föddes ur Farfars och Fars biodlingshobby när jag var ungefär tjugofem år och såg biodling hemma hos min farfar. Farfar August hade ett antal bikupor uppställda utmed  granhäcken på sin stora tomt. På den tiden var bikuporna gjorda av halm och hade en ram av träsargar med ett papptak som skydd. Jag kommer väl ihåg en händelse som inträffade i bigården då min kusins pojkvän skulle hjälpa farfar att lyfta på bibänken medan farfar flyttade en kupa. Det bar sig inte bättre än att grabben blev rädd då bina började surra runt honom och i paniken släppt han taget och sprang. Det gjorde inte farfar som skulle rädda den välta kupan. Han plockade upp resterna bland de då mycket upprörda bina som intensivt attackerade honom.

Farfar August jobbar med sina bin

När han var klar och man började syna honom konstaterades att han fått väldigt många stick och han sa,  jag börjar känna mig lite ”yrrer” . Det var inte bättre än att han fick åka till doktorn där man kunde plocka bort 90 bistik gaddar. Hans fick åka hem och vila sig för resten av dagen. På fråga varför han inte sprang var svaret,  jag var ju tvungen att rädda bina.

Farfar var redan vid denna tid till åren kommen och min far Våge tog så småningom över farfars biodling. Nu började en modernare biodling att ta form. Våge var snickare sen barndomen och han tillverkade nya trågkupor  som var avsedda för långnormal ramar. Farfar hade haft nordiska bin som kanske var lite mer aggressiva än dagens bin och Våge började söka efter en  mer lätthanterliga bin. Han kom då i kontakt med en biodlare som bodde nära hans sommarstuga i Halland. Han hade bi av rasen Buckfast som var en korsning framtagen av en munk på klostret buckfast i England. Dessa bin var snällare och bättre att samla honung. Våge köpte ett antal drottningar och bytte ut de nordiska. När jag var i 30 års åldern fick mitt intresse för bin fart och jag  började engagera mig mera och fick några kupor som placerades på min tomt.

Våge och jag drev biodlingen tillsammans under många år och vi hade väl som mest ett 25-tal kupor tillsammans. Mitt arbete krävde mycket tid och då jag även reste en hel del var det Våge som fick dra det tyngsta lasset. När jag var i femtiofemårsåldern började Våge tröttna och jag fick själv driva biodlingen. Då jag fortfarande hade ett arbete att sköta fick antalet samhällen hålla sig under tio. Jag var dock väldigt intresserad och då jag gick i pension beslutade jag att satsa i större skala. Ett antal år tidigare hade familjen bytt bostad och köpt Braås gamla bryggeri. Efter några års renovering hade jag en fin snickarbod och en lokal som passade utmärkt för honungshantering.

Företaget Bertils Honung startades och jag byggde snabbt upp antalet samhällen  till runt 50. Då jag nu passerat 70-strecket tycker hustrun, men ibland även jag, att det ibland tar lite för mycket tid. Det är inte så lätt att minska ner.  Kundkretsen har blivit stor, företaget har blivit ett inarbetat namn och det vore inte så dumt att kanske hitta en arvtagare.